Because we don't know it yet, but a year from now we will meet
and I will say:

Som jag känner för dig är det som att du ser
igenom mig, och allt, eller att jag ser igenom allt när jag är med dig. Eller inte ser igenom, utan ser det som det är.
Det blir så tydligt vad som är världsligt och vad som berör.

Sen upplever jag också dig som en glimmande klimp av kattguld som man bara vill linda in i siden och sy in kavajfodret närmast hjärtat.

and

Jag behöver vara med dig 
för att förstå att jag inte behöver vara med dig.
Det är när ditt tomrum ersätts av förhoppningar
av vad som kunde vara som jag blir förvirrad.
Går vilse från nuet.
Fast allra helst vill jag vara i dina armar.
Fast. Där finns inga arma tvivel.

And you will say:

Var med mig hur du vill, närsom.
Ge mig bara fler tid och plats.

And then you'll say:

Jag är en reflektion av den du vill att jag ska vara, den jag har skapat, den jag inte kunnat göra något åt, den som sipprar ut och den som är kvar, den som var där från början och den som kommer att bli. Jag är det man ser och luftslottet som byggs utifrån det.

Det som skulle kunna vara är så mycket större än det som är. Och jag känner mig ibland oftast så otillräcklig + frånvarande.

Skuldsatt gentemot dig.Inte i fas. Darling adventure or nothing. Är inte bra på nyanser.

Du är mig ett tryggt förvar. Något att hålla i hårt.

And then we'll say:

Vi är ju, väl?

Vi är.