We've just finished a fantastic piece of literature about life as a young lady in Stockholm, written in 1908. Supposing that the young men looked as dashing as this, when Elin Wägner composed Norrtullsligan, we'd gladly be up for some time travelling.

Jag vet inte vilka män och andra olyckor, som väntar mig här i Stockholm, men det kan jag på åtminstone på empirisk väg räkna ut, att där jag är, där församla sig ännu några år framåt alltid ---

Mitt hjärta ropade helt omotiverat på någon, som jag aldrig tänker på, men som jag en gång hoppades jag skulle få ha barnbarn med. /.../

Det var inte mycket religion i vår jul, men där fanns rätt mycket rörande vänskap och en smula osjälvisk uppoffring och ävenledes ett visst hjältemod, ty alla voro glada, fast ingen var gift. /.../

Det var en sådan kväll då, herrarna som möter en, inte äns gitter räkna ut ens figur, och då även de bästa av oss omedvetet måste längta efter en bil och en älskare. Emedan jag icke är av de bästa, gjorde jag de medvetet.
Och det betänkliga var, att jag sade mig själv: det är det enklaste i världen för dig att skaffa bägge delarna.
Bara ---

The Modern Love column is one of the few places where the art of broken-heartedness, and love in all its forms, is given proper space, at least once a week, in the respectable newspaper of New York. We would like to write there one day, too. It just seems like something romantic has to happen first.

By midnight, we’d already spent an hour canoodling in the dark corner of a salsa bar, and another hour rolling around half-naked on his building’s roof, Metro-North trains rumbling a few blocks away. I had no idea if I’d ever see him again, and inhaled every minute of the most uninhibited fun I’d had in years.

When we finally reached his apartment, I realized what I’d missed by marrying at 23. His bedroom was one of those only-in-New-York creations carved out of the living room — no windows, walls that didn’t reach the ceiling. Looking for a safe space to lay my pearl necklace and earrings, I knew I was a long way from my former five-bedroom colonial in the suburbs./.../

I worried that maybe I shouldn’t be playing this game with a heart that would never quite heal. But this I now know: People we love come, and they frequently go. What matters is staying open: to possibility, to connection, to hope.

Photos: the lovely Jenny Mörtsell and Sozi